onsdag 17 oktober 2012

Untitled

Ibland finns det inte ord som kan beskriva det helvete man går igenom. Jag skrev häromdagen att jag går offline på grund av en tragedi. Jag har spenderat de senaste dagarna i sängen, sovit och blundat för omvärlden. Just nu kunde jag inte somna om så jag är uppe och flippar mellan Ghost Hunters och Arkiv X. Jag kommer att spara texten och lägga ut den när jag orkar. Om jag orkar.

En del av er undrar säkert vad som har hänt. Vad som har sänkt mig ned i det här mörkret jag nu befinner mig i. För fyra år sedan mötte jag en underbar man. En man som jag först blev god vän med och som jag sedan blev djupt förälskad i. Sådant som sker när man vet att man har mött den rätta. Vårat förhållande var inte perfekt. Vi hade perioder då det gick upp och ned. Precis som det är.

För lite mer än två år sedan så hände något. Efter en rutinundersökning så blev han återkallad till sjukhuset för att de ville ta fler prover. Det var något som avvek. Flera månader och en massa prover senare så stod det klart, en av de tre polyperna de fann i hans tarm innehöll cancerceller. De opererades bort men växte snabbt tillbaks. Han fick genomgå en cellgiftbehandling som gjorde honom sjuk. Han blev orolig och försökte stöta bort mig. När han skulle börja på tredje omgången cellgift för ett år sedan så gjorde han slut med mig. Han bröt ihop när vi pratade och grät och förklarade hur rädd han var. Han ville inte att jag skulle plågas eller dras ned med honom. Jag fick lite senare veta att läkarna hade sagt att han bara hade 20% chans att överleva. Han genomgick en tuff cellgiftsbehandling fram till jul. Hans syster höll mig uppdaterad om hur han mådde. På juldagen pratade vi med varandra igen. Han var illa medtagen och snurrig men det var ändå så skönt att höra hans röst igen. Månaderna gick och han verkade må bättre. Vi hittade tillbaks till varandra. Men han var tvungen att genomgå en till omgång cellgifter som förhoppningsvis skulle krympa tumören nog mycket så den kunde strålas. För tre veckor sedan spenderade han natten på sjukhuset. Fler provtagningar och fler scanningar. De upptäckte något. Jag hörde skillnaden i hans röst. Han sa att det var något med levern och att han skulle spendera nästa helg på sjukhuset för fler provtagningar. Han kom hem och var mycket dämpad även om han låtsades som inget utan skämtade som vanligt och försökte vara lättsam. Men jag hörde att det var något. Jag bet ihop och försökte skingra oroskänslorna.

För en vecka sedan fick han världens förkylning, hans röst var så djup och hes att jag knappt kände igen honom. Men han snorade och skyllde på att han bara hade "manflu". Han tog några nightnurse till natten och verkade må bättre nästa dag även om han hostade förskräckligt. Han vägrade stanna hemma och släpade sig till sitt jobb. På torsdag kväll tog han ytterligare några nightnurse. Han hoppades på att han skulle kunna sova, han hade inte sovit ordentligt på flera veckor. På fredagen åkte han till kliniken för att få sin dos cellgifter. Han mådde inte alls bra.

På fredagen när vi pratade kände jag knappt igen honom. Det väste, visslade och gurglade i honom när han andades både in och ut. Det var ett ljud jag aldrig hört förut och vill aldrig höra igen. Han hade ont, han kunde knappt skratta eftersom det gjorde så ont. Han blev anfådd bara av att sätta sig tillrätta. Han pratade osammanhängande till och från. Jag hörde att något var oerhört fel. Så jag skickade honom i säng. Själv kunde jag inte sova utan satt uppe och grät för att släppa ut oron på något sätt. Jag intalade mig att det "bara" var flunsan och att han skulle må bättre snart. Jag visste att hans mamma skulle komma dit nästa dag vilket gjorde att jag kände mig lite lugnare.

På lördagsmorgonen fick jag ett sms från honom. Han hade faktiskt sovit men han hade så ont att han knappt kunnat sätta på sig strumporna. Han avslutade med att förklara hur mycket han älskade mig precis som han alltid gjorde. Sen så hörde jag inget mer. På kvällen blev jag övertygad om att hans mamma måste ha tagit honom till sjukhuset. Jag visste ju hur han hade låtit på fredagkväll. Så jag svalde mer oro och fick ytterligare en sömnlös natt.

På söndagen fick jag beskedet. Han hade kollapsat utanför sin lägenhet och ambulanspersonalen hade gjort sitt bästa men de kunde inte rädda honom. Han dog lördagen den 13 oktober. Jag fick reda på att han hade ljugit om hur sjuk han var. Cancern var inte längre bara i hans tarm utan hade spridit sig. Cellgiftsbehandligen hade misslyckats och det hade handlat om bara månader. Influensaviruset, infektionerna i hålen efter biopsin blev mer än vad hans kropp kunde ta.

Han var en stor del av mig, det är svårt att sätta ord på just hur mycket. Han var en sådan underbar person och det säger jag inte bara för att jag älskar honom. Han var alltid så kärleksfull, så omtänksam. Han fick mig alltid att skratta med sina dåliga skämt. Han påstod jämt att han inte kunde berätta ett skämt vilket alltid var orsaken till att han fick mig att skratta ännu mer. Han berömde mig konstant, sa hur stolta mina föräldrar måste vara över mig, hur stolt han var över mig. Skrev korta dikter åt mig på mina födelsedagar, trots att han inte var någon poet. Han lyssnade alltid, kom ihåg det jag sa och visade att han alltid lyssnade. Han gjorde mig så lycklig. Med bara ord kunde han smeka mitt inre varsamt. Han var min bästa vän och, med risk att det låter som en klyscha, han var min själsfrände.

Nu står jag ensam kvar och vet inte riktigt hur jag ska vidare. Allt har liksom förlorat sin glans och sina färger. Jag är omsluten av en svart bubbla och mitt inre skriker konstant. Jag hoppas hela tiden att jag ska vakna från den här mardrömmen. Jag vet att det är fel men jag skyller på mig själv. Jag kände på fredag kväll hur fel det var och jag skulle ha gjort något. Hade jag vetat hur illa det var så skulle jag aldrig lagt på utan hållit honom kvar.

- Posted using BlogPress from my iPhone

19 kommentarer:

  1. Skickar en stor kram till dig, vet (tyvärr) hur det känns.

    SvaraRadera
  2. Stora kramar Veronica, vad fruktansvärt ledsen jag blir när jag läser detta. Vet tyvärr också hur det känns.. :(

    SvaraRadera
  3. Jag vet inte vad jag ska skriva bara att jag vill skriva något till dig. Jag tänker på dig trots att vi inte alls känner varandra. Jag kan bara tänka mig hur du mår och hur det känns men kan nog inte förstå egentligen. Du skriver så fint och allt blev tyst och lugnt omkring mig när jag läste texten. Jag vill ge dig en stor kram och hoppas bara att du kommer att må bättre så småningom. Klandra inte dig själv, du kunde ju inte veta. Kram

    SvaraRadera
  4. Jag vet inte heller vad jag ska skriva för inget jag skriver kan göra det bättre. Men jag vill precis som Pamsan ändå skriva något. Jag vill att du skall veta att jag tänker på dig och även om jag inte kan förstå hur ont det gör så känner jag otroligt mycket med dig. Som Pamsan skrev så skall du inte klandra dig själv även om jag vet att det är lätt att göra det, för du kunde ju inte veta.. Det var hans beslut att inte berätta det för dig och han gjorde det av omtanke.

    Jag skickar en stor varm kram <3

    SvaraRadera
  5. Jag hoppas du kan få stöd från vänner, familj och kollegor. Styrkekramar till dig, finaste Veronica.

    /Patricia

    SvaraRadera
  6. Kära Veronica... Kram. Jag vet tyvärr också hur det är att förlora en närstående till cancer, och jag sörjer med dig.

    Stor kram.

    SvaraRadera
  7. Vad starkt av dig att lägga upp det här. Jag hoppas att medkänsla från läsare som inte känner dig kan ge dig lite värme ändå. Att förlora en närstående är alltid svårt, det är så mycket värre när det sker alldeles för tidigt. Jag har också förlorat en nära som inte berättade hur det låg till, och som främjade sig när det blev värre, i någon form av missriktad omtanke. Det är så dumt. Kom ihåg att du har all rätt att vara arg för det om du vill, det minskar inte din sorg eller kärlek på något sätt. Och om du inte är arg så är det såklart också fint.
    Många tankar på dig

    SvaraRadera
  8. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga men jag hoppas att allt blir bättre snart! Gud vad du är stark som går ut med detta! Många styrke kramar till dig!

    SvaraRadera
  9. Åh, Veronica! Jag vet inte vad jag ska skriva, men jag är så hemskt, hemskt ledsen för din skull! Hoppas du är omgiven av människor som stöttar dig. Många stora kramar! :-(

    SvaraRadera
  10. Oh,sweetie...my condolences. :( I hope you will find strength in the memories of the times you shared together. Never forget that no one truly dies as long as we remember them. *big hug*

    SvaraRadera
  11. En stor stor STOR kram från någon som tyvärr också vet hur jävlig cancer är och hur det känns. Finns inget att säga till tröst, men du får gärna höra av dig om du behöver ...

    SvaraRadera
  12. Jag är så himla ledsen för din skull, kära Veronica. Jag vet att det inte är mycket tröst just nu, men jag tänker på dig varje dag. Stor kram.

    SvaraRadera
  13. Så väldigt ledsamt, jag känner verkligen med dig. Stor stor kram!

    SvaraRadera
  14. Vet inte riktigt vad jag ska skriva men är ledsen för din skull och tänker på dig! Många kramar!

    SvaraRadera
  15. Det är några dagar sedan jag läste det här inlägget. Jag satt som förstenad och kunde inte formulera mig alls. Jag har tänkt på dig så ofta sedan dess och hela tiden velat gå tillbaka och skriva något. Jag har fortfarande inga ord. Jag kan bara säga att jag är så oerhört ledsen för det som drabbat dig och dina nära. Det är så orättvist och så oerhört sorgligt. Jag kan inte säga något vettigt alls...

    SvaraRadera
  16. Jag skiter i alla ord och ger dig bara en stooooor kram.

    SvaraRadera
  17. Men fy så sorgligt och jobbigt för er alla i hans närhet :( Det är skönt att fokusera på något intresse när man ska gå igenom och bearbeta. Kram

    SvaraRadera
  18. ramlade in här via facebook där du recenserar nagellack, ord överflödiga men lämnnar ändå ett spår...du har ingen aning om vem jag är men vi har ett gemensamt intresse: nagellack!!
    skall följa din blogg med nöje!

    SvaraRadera

Lämna gärna en liten kommentar för det glädjer alltid.